Börjar kvällens inlägg med lite gnäll.. Är så himla stel att det är inte sant + att det känns som om hela kroppen har drabbats av värsta sortens träningsvärk. Jag måste ha spänt mej i kroppen något enormt igår när jag smakade på asfalten. För tillfället är livet lite jobbigt iom att höger hand är aj-ig och vänster armbåge är ännu mer aj-ig så att t ex sätta upp håret i en tofs är för mej just nu helt omöjligt. Knäppa ridbyxorna som har hakar var också en utmaning..

Fast just nu är jag bara mest förbannad över att de jävlarna hade livet av min lilla vän, mopeden startade tappert efter ett par försök och gick som den skulle ett par kilometer, sen sa den upp sej och gick på omedelbar semester.

Så det vara bara att putta den en bra bit till säker mark, dvs bort från stora vägen där lastbilar dånar förbi med jämna mellanrum i ganska imponerande hastigheter.

 

Sen var det bara att invänta lite hjälp, den kom i form av mamma.. Hem och hämta släpet och sen tillbaka och lasta på mopeden och hem med den igen. Sen efter mycket om och men kom jag äntligen till stallet, orkade inte ta tag i själva stalldelen.. Så jag gick och hämtade min lilla hästapålle, gjorde iordning henne och släpade min ömma kropp ner till ridbanan.. Kom upp, inte speciellt graciöst, men upp kom jag ju ialla fall.. det är det som räknas.

Och lilla hästen gick som en klocka, hon känner när matte inte mår som hon ska och då tar hon över det mesta av jobbet och bara flyter fram. Schysstare häst får man leta efter!

 

T kom och hämtade mej efter jobbet och vi åkte hem.. Dog i soffan i princip på en gång. Älsklingen fixade käk i form av tacos och medans jag åt och hade det ganska gott så kände jag hur kroppen blev stelare och stelare och när det var dags att resa på sej för första gången sen jag kom hem så kände jag mest som 120.. minst!

 

Så nu hoppas vi på en bättre och lite mindre stel morgondag! Det gäller att vara positiv, allt kunde ju ha varit värre..

 

Kram Sofia