Idag mår jag lite bättre, men min ork räcker till att ta sej upp för trappan till andra våningen... Sen blir jag anfådd och får lätt tryck över bröstet... Men det ska väl bli bättre, även om det kommer ta tid.

.

Det hela började i mitten på förra veckan då jag hade lite smärtor från min vänstra vad, men med tanke på hur min kropp brukar må så va det inget jag tänkte en extra gång på. Hade i fredags kväll lite stickningar och domningar i bägge armar och vänster ben. I lördags morse vaknade jag av att jag hade så djävulskt ont i vänstra vaden, detta släppte sen. Hela dagen var jag vansinnigt trött (kan iofs bero på att jag varit ute på fredagskvällen också) och lite snurrig tidvis. Men inget jag tänkte på då...

.

Strax efter det att jag kommit hem på lördagen började jag känna mej jättekonstig, det gjorde ont och var svårt att andas, det tryckte nåt vansinnigt över bröstet, strålade upp på bägge sidor av halsen och ut i vänster axel.

Så det blev en biltur in till akuten på Ryhov... Väl där va det inte tal om någon väntetid utan jag fick komma in direkt och de började med att sätta på mej en massa sladdar för att kolla hjärtat med EKG + att de tog blodtryck och kollade hur jag syresatte mej.  De tog även en jäkla massa rör med blod för olika tester och även tempen. När läkaren kommer in och säger att hon känner sej osäker och vill prata med en äldre kollega, då kan kan villigt erkänna att jag började bli rätt skrajsen...

.

Jag blir ialla fall inlagd, får en hjärtövervakare kopplad på mej (en liten dosa med en massa sladdar fästade på olika ställen på överkroppen) + en nål i armen, första natten hade jag även blodtrycksmätaren och pulsmätaren på mej, det var inte mycket sovande den natten vill jag lova.

.

Jag blir väckt första gången 02.30, då kollar dom till allting och tar ytterligare ett blodprov. Andra gången blir jag väckt 06.00, samma sak här med alla prover, eftersom jag är så jäkla svårstucken (mina blodkärl rullar tydligen) så sticker de i samma stackars blodkärl i min högerarm hela tiden. De spolar även "porten" på armen och jag får någon sorts medicin insprutad. Efter det blir det frukost och sen under dagen (strax innan 10) tar de ytterligare ett blodprov som de kallar "propp-prov".

.

Efter lunch får jag reda på att de vill göra en kompletterande kontraströntgen av lungorna för att se vart proppen i så fall kan sitta. Jag frågar hur blodprovet såg ut, det vet inte den sköterskan. Inte förrens 20.20 blir jag ivägrullad till röntgen och får göra kontraströntgen, när jag kommer dit har jag tydligen fel storlek på porten i armen och hon ringer till avdelningen som villigt erkänner att det vet dom om, men med tanke på hur svårstucken jag är ville de inte byta den ifall det skulle bli problem. Hon testar ändå och allt verkar gå bra. Jag rullar upp till avdelningen igen och sätter mej vid tvn och väntar på svar. Inte förrens strax innan tolv på natten får jag äntligen svar på att röntgen inte riktigt hade blivit som dom ville, kontrastvätskan hade inte gått fram överallt och de hade inte sett det de behövde... Så ännu en sömnlös natt låg framför mej..

.

Denna natten blev jag ialla fall inte väckt mitt i natten utan första väckningen va 06.30, nytt blodprov (i samma stackars kärl), EKG, blodtryck, puls och temp + spola port och medicin. Strax innan 10.30 kommer läkaren in och meddelar att idag ska jag iväg på en annan sorts röntgen, men som ska ge samma resultat som kontraströntgen skulle ha gett om den varit bra. Nu får jag även reda på varför de vill komplettera med en massa röntgen, den sk propp-provet hade visat på ett förhöjt värde, så nu fick jag alltså äntligen reda på att jag har haft en propp, nu va bara frågan om den sitter kvar eller om den har löst sej med hjälp av medicinen jag fått.

.

15.30 är det då dags för röntgen, även här blir de lite halvt förtvivlade när de ser att porten är i fel storlek men testar ändå och det går fint även här. När sköterskan kommer med sprutan blir jag lite konfunderad, sprutan med den nya sortens kontrastmedel ligger i ett blyfodral. Svaret på varför den gör det är att medlet jag ska få är radioaktivt... Ja svarar glatt att då kanske jag blir självlysande sen då, uppenbarligen har sköterskan hört detta ett par hundra gånger innan, då hon inte verkar tycka det är nå kul alls...

.

Jag blir tillbakakörd till min avdelning efter detta (får ju inte gå någonstans själv) och sköterskan hinner lagom få tillbaka alla jäkla fästen på kroppen + koppla på hjärtövervakaren igen när läkaren kommer tillbaka och säger att de inte hittat några aktiva proppar på röntgen. Utan att den/de har klarat upp sej med hjälp av medicinen.

Äntligen får jag lämna sjukhuset!

.

Så nu har jag bara ett par veckor framför mej med lite rehabilitering, blir trött och andfådd såfort jag gör något, det trycker fortfarande över bröstet och vaden känns som att den gått ca 10 000 mil. Men man får vara glad för att det inte gick värre...=)

.

Kram Sofia!