Det blev inte riktigt ett sådant avslut på dagen som jag hade hoppats. 23.25 ledde jag ut Lucky ur det mörka stallet, satt upp och red iväg. Tankarna snurrandes och tårarna rinnandes nerför kinderna, jag brydde mej inte vidare om vart hon gick, hon verkade veta vad jag behövde just vid det tillfället.

Hon bara gick, med långa självsäkra kliv rätt ut i natten.

Sakta men säkert, efter vad som kändes en evighet började tårarna ta slut. Sakta gick allting över i en tomhet som knappt kan beskrivas. Jag kunde knappt tänka, allting blev som en dimma... Den panikattack jag hade varit nära att få tidigare var som bortblåst, nu var det bara tomt.

.

Jag kände att jag hade nått min gräns, nu orkade jag inte mer...

.

Tack min fina lilla häst, för att du tar hand om mej..<3

.

Fia