På delstatsfängelset i Cold Mountain i det ensamma cellblock sin kallas för Den gröna milen, väntar samvetslösa mördare som den psykopatiske ”Billy the Kid” Wharton och den besatte Eduard Delacroix på att dö fastspända i Gamla Gnisten, den elektriska stolen. De bevakas av fängelsevakter med mycket olika personlighet – från den humane Paul Edgecombe till den sadistiske Percy Wetmore. Men ingen av Den gröna milens invånare, vare sej de goda eller de onda, fångna eller vakande, har någonsin stött på någon som går att jämföra med den nye fången John Coffey, dömd att dö för våldstäkt och mord på två minderåriga flickor. Är Coffey en djävul i människohamn? Eller är han någonting helt annat?

Det finns fler märkliga ting mellan himmel och helvete än någon på Cold Mountain kan föreställa sej – och den sanning som gradvis träder fram gör det i chock på chock, via en berättelse som är bland de starkaste Stepen King hittills lyckats skapa.

Den här boken betyder någon alldeles speciellt för mej, jag har inte läst den en gång, inte två , inte tre utan 6 gånger. Och varje gång sitter man med andan i halsen och kan inte lägga den ifrån sej om man inte måste. Boken är det bästa jag har läst och bör inte missas av någon.

Man blir indragen från första sidan. Den är skriven som en följetång från första början och är därför lite annorlunda i utformningen, men jag tror att det är det som gör den så fruktansvärt bra.

Stephen King skrev denna följetång 1997.  Boken passar både kvinnor och män, den är väldigt målande och man kan nästan känna lukten av pepparminstkaramellerna när man läser om dem.

Jag tror dock man behöver ha läst en eller två böcker innan denna om man inte är så gammal, skulle tänka mej att den passar från 14-15 år och uppåt. Själv läste jag den första gången när jag precis fyllt 13 år.

Boken har också filmatiserats, tycker även att filmen är jättebra. Men det missas så mycket detaljer som finns i boken. Så gillade du filmen ska du definitivt läsa boken!

Betyg: 5/5