Idag var det alltså Lucia och bara 11 dagar kvar till julafton. Panda har varit superduktig inatt, var ute sista gången elva, sen väckte hon inte med förrens åtta. Hon va så himla söt när hon väckte imorse, i vanliga fall brukar hon skälla till och krafsa på mej. Men denna gången kravlade hon upp och la sej på magen på mej, så nära mitt ansikte hon kunde med nosen och gnällde lite. Sen när jag öppnade ögonen så bara kikade hon på mej med sin asmå kolsvarta ögon en stund innan hon gnällde en gång till. Då var det alltså dags att gå ut! Efter att bägge gjort sina behov blev det en snabb lekstund i snön, med betoning på snabb eftesom jag varken var riktigt vaken än och frös så jag skakade.

Det kändes riktigt kallt ute, men det verkar bli en jättefin dag med blå himmel!

.

När vi kom in igen ser jag två par ögon stirrandes på mej från diskbänken i hallen över tvättmaskinen, där sitter Zorro och Knodden och ser allmänt griniga ut. Varför detta undrar ni nu, men det finns endast en sak som kan orsaka en sådan blick. Maten i skålen var slut! Något sådans fasansfullt får ju bara inte hända. Men sen vill jag även poängtera att maten aldrig riktigt tar slut, däremot ligger det småbitar kvar som brukar vara såmycket att det täcker hela bottten av skålen (stor skål!), men inte kan man ju äta trasiga kattmatsbitar.. Det går bara inte.. När Zorro flyttade hit trodde jag att nu, nu skulle det blir slut på kinkandes med de trasiga kattmatsbitarna. Men inte det, gammelkatten Knodd lärde snart nykomlingen hur man gör för att hela tiden få enbart nya, hela  bitar... D v s, dödsblicken!

.

Så nu har jag bäddat ner mej igen, Dumle ligger jämte och ser lika trött ut han (min lilla sjusovare), Panda däremot är full av energi och dödar för fullt den stackars lilla grisen. Hon blir skitarg varje gång hon lyckas bita tillräckligt hårt i den så att den nöffar, då morrar hon och försöker skaka den till döds, vilken liten kamphund jag har..

.

.

Kram Sofia!