Usch, det känns att det börjar närma sej för Sanny och Maxen nu... Har inte tänkt så enormt mycket på hur det kommer bli när dom är borta innan. Men nu börjar tankarna komma väldigt mycket.

.

Aldrig mer den där lilla busiga ponnyn som möter en gnäggandes i hagen, springandes emot en, bara så glad för att det kommer en människa och ropar på just honom. Finaste ponnyn i Sverige, enligt mej. Och den personligaste. Hade bara synen fått vara bra hade han nog blivit 40, såg för ett par dagar sedan att han börjar se lite konstig ut när han tuggar. Tänderna kollade vi ju i somras, då varnade som ju för att dom såg inte jättefina ut med sa att sålänge han äter och håller hullet fint så är det inget att fundera över. Han börjar ju inte bli tunn, men han ser lite lustig ut när han ska äta hösilaget, så nåt galet är det nog.

.

Sen min lilla vackra Fuxflicka, med det mysigaste mullret i hagen... Som stampade jämfota i somras när jag la på sadeln och högg efter bettet för att hon var så ivrig att komma iväg på en ridtur. Det gör så ont i mej att se att hon inte är okej. Men hon har haft det bra, hennes sista sommar har hon spenderat på bete med sin älskade Ludde och med mysiga turer i skogen. Känns skönt att hon snart inte ska behöva ha ont mera. Men hon kommer lämna ett väldigt stort tomrum efter sej. Vi som till och med hade kommit över den värsta skräcken över sprayflaskor...

.

Själv börjar jag sakta bli bättre, jag trivs i Gränna och trots att resorna är långa så känns det "hemma" när jag kommer dit. Skulle nog mycket väl kunna tänka mej att bosätta mej i Gränna permanent i framtiden. Köpa hus där kanske. Finns inget vackrare på sommaren och inget mysigare på vintern.

.

Kram Sofia